Välkommen in i mitt huvud

Hej!

Jag är verkligen inne i en dålig bloggperiod. Förlåt så hemskt mycket för detta!
Min hjärna går på högvarv dygnet runt och det är så många tankar som snurrar.
Tänkte nyttja detta inlägg till att bena ut några av alla dessa…

Sol, bad & vita stränder
Jag har sån fruktansvärt stor abstinens efter att få byta vardagen i industri och slask mot värme och vackra stränder. Vart jag än är, fysiskt eller på sociala medier så är det alltid någon som är på väg eller har varit på en solsemester. Skulle verkligen behöva komma ifrån vardagen för en stund. Bara få vara, njuta och lapa D-vitamin. Denna mörka och kalla period vi är inne i nu är så svår att hantera med min problematik. Att gå runt i tjocka tröjor och vadderade inneskor, att ha värmeelementet surrande & vetekudden ständigt varm är verkligen ingenting för mig. Vill ha sol. Nuuu!

Borde ta tag i ritandet
Jag har inte ritat på nån månad nu, vilket gnager väldigt mycket. Jag vill ju rita, men jag finner ingen inspiration. Vad ska jag rita? Det händer att det kan ploppa upp en idé i huvudet, jag blir superpepp och plockar fram mina pennor och mitt block. I samma stund som pennan ska nudda pappret blockeras hjärnan och all inspiration bara dör ut. Sitter där och drar några sträck tills jag efter några minuter ger upp och istället blir grinig på mig själv. Ledsen över att jag kanske har tappat all min kreativitet. Förhoppningsvis kommer den tillbaka innan jag ens vet ordet av det, men tills dess blir jag mest bara ledsen när jag ser mina pennor ligga där och hånskratta åt mig…

Baltazar, min ögonsten
En stor anledning till att jag idag känner mig nedstämd är för att det är min älskade Baltazars födelsedag idag. Det gör mig alltid så ont att tänka och bli påmind om honom. Hade min kära lilla ragdoll-kille fått vara frisk och kry hade han idag fyllt fem år. Känns jobbigt att inte ha möjlighet till att ens få tända ett ljus på hans grav idag. Älskade Baltazar. Hans bortgång är det svåraste jag någonsin varit med om. Han var mitt totala allt.

Genetisk utredning
Jag har börjat få en enorm barnlängtan. Mitt mål i livet har varit att få bli gravid innan min 30-årsdag. Ett mål jag troligtvis inte kommer kunna uppnå. Jag har min partner och jag har alla förutsättningar på min sida. …utom en enda liten detalj… Jag måste först genomgå en utredning för att se om jag bär på samma kromosomförändring som min mor & lillebror bär på. En process som tar tid. Lång tid. Själva testet görs via ett vanligt blodprov, det är vägen fram till detta blodprov som är snårig och lång. Testen görs bara på universitetssjukhus, vilket innebär att Sahlgrenska i Göteborg är mitt närmaste alternativ. Köerna till Genetikskliniken är långa och det ska skrivas under papper från både mamma & lillebrors förmyndare om godkännande för att få gå in i deras journaler. Efter att dessa godkännande kommit in skall någon ta sig tid till att hitta deras provsvar från 1992. Först därefter kan jag få en kallelse till att själv få göra provet. Väntetiden tills dess är beräknad till ca 6-8 månader. Visar det sig då att jag faktiskt bär på samma kromosomförändring, är min sambo än mindre beredd på att ta chansen att bilda familj med mig. Detta är troligen den största tanke och oro som snurrar allra mest i mitt huvud och kommer så göra tills jag har svaret svart på vitt. Dag för dag.

Sömnbrist
Jag fick, som ni läsare vet, en ökad dos av min medicin i början av december förra året. Nu har det gått drygt en och en halv månad sedan jag började med detta, vilket har resulterat i mindre ångest, men också mindre sömn. Min kropp är helt färdig men hjärnan går i 110 dag som natt. Har jag tur så kan jag lyckas sova okej cirka en natt i veckan. Mina sömntabletter som jag tidigare hade skrev de av då jag ”sov för mycket”. Jag vet faktiskt inte vad som är värst… Att vara konstant trött och längta tillbaka till sängen hela den vakna tiden, med start  sekunden efter att man lyckats komma ur den. Eller att avsky sängen så mycket för att jag vet att jag kommer spendera flera timmar med att bara ligga och vrida mig och längta tills klockan väl ringer och man får gå upp? Alltså, ständigt trött eller ständigt allert? Senast jag var hos min psykolog pratade vi om just detta. Hon frågade om jag någon gång har provat ett kedjetäcke. Vilket jag har gjort och jag fullkomligt älskade det. Fick ha ett i några dagar under min första period som inlagd på behandlingshemmet. Minns att jag sov som en prinsessa med det. Har jag tur nu så kommer min ansökan via de att gå igenom och förhoppningsvis har jag snart ett eget kedjetäcke i mina ägor. Om det kan få mig att sova mer normalt kommer det vara den bästa investeringen för mig på väldigt väldigt länge.

» För er som inte vet, så är ett kedjetäcke ett täcke med kanaler i där det ligger kraftiga kedjor i. Det väger runt 10 kilo och fungerat som en taktil stimulans i kroppen. Täcket ligger slimmat mot kroppen tyngden får en lugn och avslappnad.

tankar2…ja, där har ni mig.
Mitt i smeten av allt detta.
______________________________

Bli den första att gilla detta inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *