Stuck on the road to Nowhere

Startade upp datorn ikväll för första gången sedan det förra inlägget.
Kände att jag kanske kan passa på att skriva några rader här medan den ändå är igång.

Drygt en månad sedan som jag satt vid datorn, helt galet ju!
Men men… Ni kanske undrar hur jag mår nu, en månad efter att vi hördes sist?

Tyvärr måste jag vara ärlig och säga att det inte är ett dugg förbättrat.
Det kändes som att det var det för en kort period, men nu är jag tillbaka i samma onda skit igen.

I onsdags var jag på min magnetröntgen. Äntligen! Min stora milstolpe den senaste tiden i detta.
Allt gick väl, och jag hade inte alls ont av att ligga i den där dånande kokongen en stund.
Tvärtom så hade jag nog kunnat somna i den om det inte vore för allt oljud den förde. – Hur som haver, röntgen gick bra!

I fredags ringde min läkare upp mig, tyvärr hann jag inte ta samtalet, men han pratade in ett långt meddelande på mitt mobilsvar…

Han berättade att han hade fått röntgenbilderna och att han ‘nu verkligen kan förstå varför jag har så ont‘.
(Det var ju skönt att det gick att se nånting på bilderna i alla fall.) Han poängterade att det inte är något farligt, men att han ‘kan se en del ”oroväckande förändringar” som inte är så bra när man bara är 30 år‘. Något vi måste prata mer om när han kommer tillbaka efter sin LEDIGHET.

Yes, kul! Lämna gärna ett meddelande på min telefonsvarare med orden att jag har ”oroväckande förändringar” i min nacke/rygg/mina skuldror och gå på en veckas ledighet, gör det.
Jag kan vänta…. Hmpf…
För nu är jag ju absolut lugn och inte alls nyfiken på vad tusan det är han har sett på de där bilderna… Blir så trött.
Ännu en vecka att genomlida i ovisshet nu. Hurra!
Man önskar verkligen att man skulle kunna vänja sig vid denna väntan, men det gör man tydligen inte.

Men men… Finns inte mycket mer att göra i nuläget än att tålmodigt knapra sina värktabletter och vänta.
Det är tur att jag har många nära och kära runt mig som är bra på att få mig på andra och bättre tankar i alla fall. Nära som drar iväg mig på utflykter, som håller mig sällskap och får mig att ‘må bra’ trots all värk och all påfrestning som detta är. Utan er hade jag nog enbart varit en våt pöl på golvet. TACK! Ni är ovärdeliga!

Avrundar med några uppiggande bilder från senaste veckan:

Duvor, donuts, lyckad röntgen och vackra blommor.

Ta hand om er!
Puss & Kram

Bli den första att gilla detta inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *