Du säger att du är stark, att du har vart igenom det här förut

Hej på er alla där ute som är på väg in i helgdimman igen!

Tänkte bara köra en update om mitt mående och lite om hur min psykiska ohälsa sett ut under åren…
Det kommer bli ett ganska djupt inlägg denna gång. Hoppas ni har överseende med det.
Jag skäms inte för vem jag är, varför skulle jag göra det?

Jag vet att det är många där ute som lider av liknande problematik som jag.
För mig är det ett viktigt ämne och kan jag på något vis bidra med något bra genom med mina livsfabler så gör jag det mer än gärna. Det är dessutom väldigt skönt att få skriva av sig lite. Så, kära läsare…
Det är du som får ta det aktiva valet om du vill läsa detta eller skrolla förbi.

Jag var i Borås igår för att träffa läkare, samt min kontaktperson på psykiatrin. Första gången jag lämnat lägenheten sedan i måndags. Under mina två timmar långa vistelse på vårdens mark hann jag gråta ner två näsdukar och bryta ihop det dubbla.

Resultatet av mina möten blev i alla fall: 
• Ökad dosering av min medicin. Från 150mg till 225mg.
…bara det var värt att gråta över. Jag som stod på språngbrädan till att trappa ner dosen,
resulterade i att hela min psykiska trampolin rasade.
• Kontinuerliga möten med min kontaktperson.
Nu när allt är extra tungt så är det skönt att ha fler möten, vilket jag blev jag väldigt lättad över.
• Sjukskriven så att jag bara jobbar 50% fram till nyår.
Förhoppningsvis ska väl den värsta perioden vara över i samma veva som vi kasserar 2016.
Jag hoppas det i alla fall.

För 5 år sedan blev jag diagnostiserad med Borderline.
Jag har gjort många dumma saker med mig själv och min kropp under min ungdom. Självmedicinerade mig på mitt egna vis helt enkelt. Jag åkte in och ut på Psyk som en jäkla gök i ett gökur under en lång period innan läkarna faktiskt ville ta tag i mina bekymmer på allvar. Jag fick gå igenom utredningar, röntga hjärnan och göra en rad tester innan de kunde fastslå min diagnos.

Sammanlagt har jag tillbringat ungefär 3,5 månader, inlagd på olika psykiatriska mottagningar i mitt liv.
Senast var våren 2013 då jag blev inspärrad i hela 9 veckor. I 9 veckor vistades jag alltså i sjukhusmiljö tillsammans med människor med liknande problematik som mig själv. Tror ni man mådde bättre? …Nope! Det blev helt och hållet tvärtom. Det var inte direkt ett ställe där man pushade upp varandra. Snarare tryckte ner och triggade varandra. Så mycket dumheter som jag lyckades åstadkomma under de 9 veckorna har jag nog inte gjort under hela mitt liv. Så illa var det. Efter den perioden när jag väl blev utskriven bestämde jag mig för att aldrig komma tillbaka till ett sånt ställe igen. *peppar peppar* Än så länge har jag sluppit. …och för att försöka runda av detta stycke med något positivt, så träffade jag faktiskt en vän för livet där inne på avdelningen som jag fortfarande håller kontakten och umgås med. Inget ont som inte har något gott med sig? Så nej, det är inte bara negativt. …men nästan.

Den senaste tiden sedan dess har jag har mått över förväntan, bra. Jag har väl haft några dippar, men absolut inte så många som förr. Jag har gått på både KBT och MBT så jag vet till stor del hur jag ska handskas med mina hjärnspöken när de kommer och våldgästar. Tyvärr så hinner man även glömma mycket mellan varven när det dyker upp mer sällan. Jag vet ju inom mig att jag kommer klara av det även denna gång, men ibland är det svårt att lita på den känslan.

Jag har väldigt bra stöd från min älskade sambo och bådas våra föräldrar. Jag har min trygghetszon här hemma i lägenheten med kärlek från Tobbe och djuren. Jag har mina tuschpennor och jag har allt som jag behöver. Kanske därför det är extra frustrerande just nu också. Jag har allt jag önskar mig men lik förbannat mår jag dåligt. Jag vet att det bara är att acceptera läget, men det är ganska tufft när läget är som det är…

1 person gillar detta inlägg.

One thought on “Du säger att du är stark, att du har vart igenom det här förut

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *