Baltazar

Igår var en mycket speciell dag för mig. Igår, den internationella ”Smile Day”, är långt ifrån en glad dag för mig.
Jag hade tänkt blogga om dagen igår, men det gick bara inte… Behövde ett dygn på mig att samla ihop mig för att ens orka skriva.

Det var nämligen igår på datumet, ett år sedan min allra närmaste och bästa vän, var tvungen att lämna jordelivet för att påbörja ett nytt och friskt liv i katthimlen.

Baltazar hann bara bli drygt 2,5 år innan han drogs ifrån mig. Han hade under en längre tid varit sjuk och hade problem med njurar och urinblåsa. Den sista tiden i sitt liv spenderade han fler dagar hos veterinären, än i min famn här hemma. Det var det enda rätta att låta honom somna in. Det rätta, men det absolut svåraste beslutet jag ställts inför under hela mitt liv.

Under våra år tillsammans var han verkligen mitt totala ALLT.
Jag berättade allt för honom. Vi skedade om nätterna och bara man sa ordet ”puss” kom han och satte sin söta lilla nos mot min näsa. Vi borstade till och med tänderna ihop. ♥ Usch, det är fortfarande jobbigt att skriva om och jag har en klump i halsen i detta nu.

Baltazar var en ragdoll med babyblåa ögon, tjock och fin beige päls och klok som en uggla. Vi kände varandra så himla väl och vi gjorde ingenting utan varandra. Han visst när jag inte mådde bra och jag visste när han inte gjorde det. Vi kunde bara titta på varandra så förstod vi vad som gällde. Ragdolls är dessutom kända för att vara väldigt pratiga. Baltazar var definitivt inget undantag. Åh, vad vi pratade. Han svarade alltid på tilltal och om han tyckte att jag inte såg honom så var han inte sen med att påbörja samtalet och så var vi igång.

Det jag saknar mest med honom är att han var den mest kärlekskranka krabaten jag träffat. ♥ Saknar att kunna se in i hans blåa, stora ögon och jag saknar att inte kunna borra ner min näsa i hans fantastiskt mjuka nacke.

Idag har jag två katter, men de är så långt ifrån Baltazars nivå man kan komma. Två självständiga damer som inte alls gillar att mysa eller prata. Söker absolut inget substitut för honon såklart. Baltazar är inte ersättbar på något sätt. Om det skulle vara någon som skulle kunna ta hans roll så är det Tobbe. Vilket han delvis också har gjort. …på ett bra vis. Ah, känns som att jag bara svamlar nu. Förlåt.

Året som gått har varit ett väldigt tungt år i och med det stora tomrum som lurven lämnat. Det har inte gått en enda dag utan att jag tänkt på honom, inbillat mig att jag sett honom, eller trott mig höra honom från ett annat rum i lägenheten. Vissa dagar har jag bara kunnat börja panikgråta i saknad för honom. (…som nu…)

Fått höra så mycket på jobbet, bland annat sånt som ”Jaha, jag trodde det var någon närstående som dött.” eller ”Men sluta nu, det har gått ett helt år.”. – Ja, OCH?! Han ÄR en närstående och han ÄR saknad. Det är tack vare Baltazar som jag ens sitter här idag och skriver. Han har hjälpt mig så otroligt mycket bara genom att finnas till. Nu finns han inom mig istället. I mitt hjärta, i min själ. ♥ Saknar honom så det gör ont.

Får nog börja runda av här. Ser inte igenom tårarna längre.

111img_8619Baltazar – Alltid saknad, aldrig glömd.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta!

3 personer gillar detta inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *